Jordens Vänner stöttade demonstrationen och delade ut flygblad. Urbergsgruppen-Jokkmokk och RUSA (Rätten för Urfolk Samerna) var arrangörer, och även Nätverket Inga gruvor i Jokkmokk och även Fältbiologerna var med.

Ungefär 300 personer deltog i demonstrationen som tågade genom Jokkmokks marknad vid -30 grader.

I Rönnbäck, Västerbotten, planeras det för nickelgruvor.

Marie Persson talar om gruvmotståndet i Sverige. Jordens Vänner är med och sköter tekniken.

Bilder: Lars Igeland, Jordens Vänner.

Traditionellt var det Centerpartiet som förde en landsbygdspolitik. Numera är partiet mer nyliberal än någonsin, och i de senaste utspelen kring partiprogrammet hördes oppositionella röster som vill gå emot den s k ‘Stureplanscentern’ som sägs dominera partiet – även om dessa röster är lika nyliberala i grunden.

Vänsterpartiet å andra sidan är mer av en storstads- (eller småstads-) parti. Bönder har kanske inte i första hand tillhört deras målgrupp. Nu har dock (v)’s partiledare Jonas Sjöstedt skrivit en krönika om just landsbygden och landsbygdspolitik:

Även om många ville och valde att flytta därifrån så var det många andra som inte gavs ett val. Fler delar av Landsbygdssverige skulle överleva och blomstra bara de gavs någorlunda lika förutsättningar vad gäller sådant som arbete, kultur, utbildning och service. Men i Sverige verkar det inte finnas någon verklig politisk vilja att bedriva politik för regional utjämning. Allt mer av politiken handlar om medelklassen i våra storstäder. Den stora kunskap som finns i Landsbygdssverige ses knappt som en tillgång. Inte sällan fnyser man i medierna åt landsbygden. Den ses som en belastning, folket där som förlorare. Detta trots att vårt välstånd byggdes och byggs på skogen, vattenkraften och gruvorna. Men rikedomen hamnar inte i norr där resurserna finns. Landsbygden kan också ses som något exotiskt, som något annorlunda befolkat av människor med lustiga dialekter och med mössan djupt neddragen över pannan. Bägge bilderna skapar en klyfta mellan stad och land. Föraktet är inte sällan ömsesidigt, men som alltid känns det värre för förloraren att bli föraktad av vinnaren. Sällan får vi se kraften, glädjen och den livskvalitet som gör att människor vill bo på landsbygden.

Jag tror att den snabba utarmningen av landsbygden är dåligt för vårt land. Den är inte dålig bara för landsbygden, den är också till nackdel för storstäderna där det saknas bostäder och kommunikationer för alla som flyttar in. Många skulle vilja bo på landsbygden eller i mindre orter om det gick. Men när servicen försämras och kommunikationerna inte fungerar blir det svårt. Vem tvekar inte att flytta dit där skolan har lagts ner, arbetstillfällena är få och där polisen inte kommer på flera timmar om något händer?

Är det viktigt? Har det gamla något egenvärde? Är det inte en naturlig utveckling och en obeveklig global trend att människor väljer att flytta till städerna? Delvis är det så, men inte bara. Det finns också en svag men tydlig mottrend av att människor söker sig bort från de överbefolkade städerna. Men ger vi den motkraften någon chans? Dessutom har respekten för kunskapen och arbetet på landsbygden ett värde. Där finns vår historia och våra rötter. Där finns svar på kommande klimat- och matkriser. Som socialist tycker jag dessutom att jämlikhet är något bra – att jämlikhet och att ge människor likvärdiga förutsättningar är ett mål i sig. Då kan man inte bara acceptera utarmningen av många människors hembygd och livsvillkor.

Det kan se annorlunda ut. I Norden sticker Norge ut. Där finns en medveten politik för att hela landet ska leva. Det finns goda idéer att hämta från Norge på flera områden. Om hur de som bor längst uppe i norr kan få studielån nedskrivna så att läkare, lärare och poliser kan rekryteras, om stöd till lokala sparbanker när storbankerna överger småorterna och om återbetalning på vinsterna från vattenkraften till kommuner där rikedomen skapas.

Just så konkret måste en landsbygdspolitik vara. Den ska handla om hur man garanterar statlig och kommunal service, om stöd till mindre företag och kooperativ. En del kan bygga på vidareförädling av rikedomar som finns: som skogen och jorden. Annat kan handla om alla de nya jobb som kommer med biogas, vind- och solenergi eller med turismens möjligheter. Men utan att det finns fiber för bredband, bostäder och bra skolor kommer det inte att bära. Det är samhällets uppgift. Marknaden är inte så intresserad.

Det är vänsterns uppgift att formulera en modern landsbygdspolitik. Vi har något unikt att bidra med. Vi ser hur det gamla arvet av koloniala attityder lever kvar i centralmaktens sätt att se på skogslandet.

Allra tydligast är det i den expanderande gruvnäringen. Våra unika mineraltillgångar ligger vidöppna för riskkapital från andra länder. Vi tar miljöriskerna under generationer framåt för att få de attraktiva jobben under några år. Vinsterna kommer att räknas hem i huvudkontor i Toronto eller London, i bästa fall i Stockholm eller Helsingfors. Till skillnad från gruvnationer som Australien eller Bolivia så tar vi knappt något extra betalt för våra naturresurser. Det är som om den norska oljan vore gratis för oljebolagen, men norrmännen har vett att ta rejält betalt. Men vi kan få samhällsutveckling av gruvnäringen. Vi ska inte tillåta den när näringen riskerar vår miljö. Gruvbolagen ska städa upp efter sig. Arbetarna ska inte flyga fram och åter till gruvorterna och bo i baracker. Det går att skapa riktig utveckling med bofasta arbetare, barn i skolorna, kommunalskatt som betalas, med kulturliv och nya järnvägar. Samernas sätt att leva måste respekteras. Kan man respektera ursprungsfolken i Bolivia så borde man kunna göra det i Sverige.

Det är vänsterns uppgift att visa hur privatiseringarna utarmar landsbygden. Det privata vinstintresset drar service till storstäder och regioncentra. I mitt eget Västerbotten har tre nya vårdcentraler öppnats sedan det blev fri etableringsrätt för de vårdbolag som lever på våra skattepengar. Alla ligger i centrala Umeå där länets yngsta, friskaste och rikaste invånare bor. Samtidigt dras ambulanser och vårdplatser in i inlandet där avstånden är långa, befolkningen äldre och de privata alternativen obefintliga. I mars blir det fritt fram att lägga ner de privatiserade apoteken i landsbygdssverige. Det är vår uppgift att visa på sambandet och på alternativen till privatiseringen.

I många av de småorter som tappar befolkning vänder invånarna makteliten och etablerade partier ryggen. Sverigedemokrater och sannfinländare är inte sällan som starkast i avfolkningsbygder. I detta finns en ironi, ofta handlar det om bygder som skulle behöva fler invånare och där invandrarna är ganska få. Så även om det ibland handlar om rasism, så handlar det nog mer om något annat. Om hur våra samhällen driver isär, om hur klyftorna ökar. Det är ett tecken på att något har gått fel. Det är vår uppgift att göra något åt det. Till skillnad från populister och rasister kan vi ge riktiga svar.

Jag tror att detta har att göra med att det tyvärr finns en utbredd uppfattning om att människor från landsbygden mest bara efterfrågar bidrag och statligt stöd för att kunna överleva. Det finns självklart en och annan som säkerligen är sådan, men landsbygdens folk har genom historien snarare krävt mer egenmakt och lägre skatter för att kunna sörja för sig själva. Den som studerar den moderna historian kan se hur den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken som sjösattes under 1970-talet varit långt mycket mer effektiv för att avfolka bygderna än vad deras flyttbidrag var. Jag, som själv är uppväxt på landsbygden med småföretagare runt omkring mig, har sett hur statliga regler och centraliserade förhandlingar har satt käppar i hjulet på dem som faktiskt bara vill ha en försörjning där de bor.

En riktig landsbygdspolitik är, om man frågar mig, en riktig liberal politik. Det är en politik som håller makten på så låg nivå som möjligt, helst kvar hos individen, och som tillåter olika levnadsval, även om levnadsvalet skulle vara en lite lägre lön och ett liv på landet. Det är en politik där regleringarna minimeras, och där enkelhet och förutsägbarhet präglar de som finns.

Den bygd där jag kommer ifrån efterfrågar heller inte bidrag eller statliga interventioner. Den vill bara ha friheten att pröva sina idéer på en fri marknad, och frihet att leva livet som var och en önskar. Man vill skapa egna jobb, inte få dem till skänks av staten. Man vill njuta av den storslagna naturen, av tystnaden och av den gemenskap som byggs upp mellan människorna, inte ha ett systembolag inom någon kilometers radie eller bo nära ett köpcenter.

Jag vill alltså inte ha frihet för att jag skulle vara någon sorts storstadsliberal som läst i tunga böcker om teorierna bakom liberalismen. Jag vill heller inte ha en massa statligt stöd för att min bygd ska överleva. Jag vill ha frihet för att liberalism är sunt bondförnuft i ideologiformat, och för att kunna leva ifred så som jag själv önskar på landet, utan att statens dekret sätter käppar i hjulet.

Världens folk och även Sverige står i praktiken utan ledarskap när det gäller den största utmaning mänskligheten stått inför. Det är miljarder människor i utsatta regioner som står inför de största hoten av torka och svält, stormar, översvämningar och havsnivåhöjningar som dränker deras hem och åkrar, ja hela länder.

Vad kan vi då göra? Svenska folket kan visa att vi tar hoten på allvar genom att själva inleda omställningen till en i verklig mening hållbar och rättvis ekonomi. Det kommer inte att bli lätt, många invanda mönster måste omprövas, och vi kan behöva ”ge upp” en del av det vi tagit för givet i vårt välstånd. Men vi kommer att leva liv fyllda av mening.

Svenska folkrörelser, stora som små, kan söka allians med de växande folkrörelser i syd som på allvar utmanar den rådande utvecklingsmodellen och i stället söker ett nytt förbund i samspel med Moder Jord där målet är ett gott liv för alla och envar. Vi organisationer som ingår i nätverket Global Rättvisa Nu, bygger redan dessa allianser, och välkomnar fler att ansluta sig.

Varje arbetsplats, kvarter, byalag, bostadsrättsförening, grannskap och kommun, kan bilda grupper för konkret omställning där vi direkt tar itu med att banta bort koldioxidutsläpp och energiförbrukning, där vi återbrukar föremål, där vi ökar vår självförsörjning av mat, där vi skapar lokala ekonomier och minskar beroendet av den globala spekulationsstyrda och vinstfixerade maktekonomin. Exemplen finns redan men behöver bli många fler.

Fackklubbar kan i allians med miljögrupper, enskilda innovatörer och kommunala intressen, forma omställningsprogram där klimatskadliga industrier, energislukande bostäder och ohållbar infrastruktur ges en ny och hållbar framtid. Det behövs särskilt nu när varslen ökar.

Samtidigt kommer vi fortsätta att kräva ansvar av politiker och företag. De stora utsläppsminskningarna som behövs måste styras med bra politik – inte motarbetas av dålig sådan. En rättvis global överenskommelse måste komma till. Och de minskningar som vi medborgare uppnår ska uppvägas av minst lika stora minskningar i industrin.

Vi kan inte längre bara vänta och fortsätta som hittills.

I Global Rättvisa Nu har ett tjugotal organisationer, däribland Jordens Vänner, gått samman i en kampanj inför nästa riksdagsval i Sverige. Vi vill uppmuntra till ett folkligt uppror för en socialt rättvis och ekologiskt hållbar omställning, såväl i Sverige som i världen omkring oss. Kom med oss i detta arbete!

Tack till: Torbjörn Vennström, Klimataktion

Lars Igeland och jag var på besök där för några veckor sedan och gjorde ett litet klipp där vi intervjuade Alva Snis Sigtryggsson från Fältbiologerna, en av många aktivister som befolkade lägret under några månader.

Det allvarliga som dock återstår är att miljöbalken har gjorts helt tandlös när regeringen med dåvarande miljöminister Andreas Carlgren föreslog ‘en förenkling som inte skulle försämra miljöskyddet’. Effekten har vi nu sett;

Rättsinstanserna gav Nordkalk rätt till att utvinna kalk i det känsliga området, som för ett antal år sen stod på kortlistan till att bli nationalpark. Nu ska då HD titta på vissa aspekter av processen.

Lagändringen 2009 kom som ett beställningsjobb från gruvindustrin. Nu håller samma industri på att ordna ‘dialogmöten’ för att se hur minerallagen ska skrivas om, för att göra det ännu lättare för gruvbolag att utvinna naturresurserna. Dialog med vem, undrar jag? Inte med bonden på Gotland som redan har förlorat tillgång till vatten en gång, och som nu ser sitt vatten hotas av kalkbrottet. Inte med samerna och andra som kämpar mot gruvbolag i norr som förstör deras mark.

Men en motståndsrörelse håller på att växa fram. Ett budkavle håller på att spridas genom Sverige, och många samer, miljöaktivister, och lokalbefolkning engageras. Den 17 november blir det en manifestation i Stockholm.

Final Declaration of the People’s Summit at Rio+20

The social and popular movements, trade unions, people, civil society organizations and environmental organizations from around the world present at the People’s Summit at Rio+20 for Social and Environmental Justice experienced in the camps, mass mobilizations and debates the building of convergences and alternatives, conscious of the fact that we are the subjects of another type of relationship among human beings and between humankind and nature, tackling the urgent challenge of curbing the new phase of capitalist recomposition and building, through our struggles, new paradigms for society.

The People’s Summit is a symbolic moment in a new cycle of the trajectories of global struggles, giving rise to a new convergence among movements of women, indigenous peoples, Afro-descendants, youth, family and peasant farmers, workers, traditional peoples and communities, defenders of the right to cities and religions from around the world. The assemblies, mobilizations and the massive People’s March were the most powerful expressions of this convergence.

The multilateral financial institutions, coalitions at the service of the financial system such as the G8 and G20, the corporate capture of the UN and the majority of governments demonstrated irresponsibility toward the future of humanity and the planet by promoting the interests of corporations at the official conference. By contrast, the vitality and power of the mobilizations and debates at the People’s Summit strengthened our conviction that only the people, organized and mobilized, can free the world from the control of corporations and financial capital.

Twenty years ago, the Global Forum, also held in Aterro do Flamengo, denounced the threats facing humanity and nature as a result of privatization and neoliberalism. Today we can state that, in addition to confirming our analysis, there has been significant regression in the realization of human rights that had already been recognized. At Rio+20 we have seen the repetition of the failed script of false solutions proposed by the very same actors who have caused the global crisis. As this crisis deepens, corporations continue to advance in a growing attack on the rights of the peoples, democracy and nature, seizing control over the commons of humanity to save the economic-financial system.

The multiplicity of voices and forces who have converged around the People’s Summit denounce the true structural cause of the global crisis: the patriarchal, racist and homophobic capitalist system.

The transnational corporations continue committing their crimes through the systematic violation of the rights of the people and nature with total impunity. At the same time, their interests are advanced through militarization and the criminalization of the ways of life of the peoples and of social movements, promoting deterritorialization in the countryside and the cities.

We likewise denounce the historical environmental debt that primarily affects the oppressed peoples of the world, and for which responsibility must be assumed by the highly industrialized countries, since they are ultimately to blame for the various crises we are facing today.

Capitalism further leads to the loss of social, democratic and community control over natural resources and strategic services, which continue being privatized, turning rights into merchandise and limiting people’s access to the goods and services needed for survival.

The so-called “green economy” is just another facet of the current financial phase of capitalism, which also makes use of old and new mechanisms, such as the deepening of the public-private debt, the hyper-stimulation of consumption, the concentration of ownership of new technologies, carbon and biodiversity markets, land grabbing, increased foreign ownership of land, and public-private partnerships, among others.

The real alternatives are to be found in our people, our history, our customs, knowledge, practices and systems of production, which we must maintain, improve and scale up as a counter-hegemonic and transformative project.
The defence of public spaces in cities, with democratic governance and popular participation, cooperatives and the solidarity economy, food sovereignty, a new paradigm of production, distribution and consumption, and a change in the energy mix are examples of genuine alternatives to the current urban-agro-industrial system.

The defence of the commons involves the guarantee of a series of human rights and the rights of nature, solidarity and respect for the world views and beliefs of different peoples, such as, for example, the defence of “buen vivir” or “living well” as a way of existing in harmony with nature, which implies a just transition to be built with workers and the people.

We demand a just transition that includes the expansion of the concept of work, the recognition of women’s work, and a balance between production and reproduction so that the latter is not considered as the exclusive domain of women. This transition must must also include the right to organize and to collective bargaining, as well as the establishment of a broad safety net of social security and protection, understood as a human right, in addition to public policies that guarantee access to decent work.

We claim feminism as a means to achieve equality, women’s autonomy over their own bodies and sexuality, and the right to a life free from violence. We likewise reaffirm the urgency of a fairer distribution of wealth and income, the fight against racism and ethnocide, the guarantee of the right to land and territory, the right to cities, and the rights to the environment, water, education and culture, along with the freedom of expression and the democratization of the media.

The strengthening of local economies and the territorial rights of communities contributes to the development of more vibrant economies. These local economies provide sustainable local livelihoods, community solidarity, vital components for the resilience of ecosystems. The diversity of nature and the cultural diversity associated with it are the basis for a new paradigm of society.
The peoples want to determine for what and for whom energy resources are allocated, as well as assuming popular and democratic control of their production. A new energy model is needed, one that is based on decentralized renewable energy sources and that guarantees energy for the population, not for the corporations.

Social transformation demands the convergence of resistance actions, coalitions and agendas and of the counter-hegemonic alternatives to the capitalist system emerging in every corner of the planet. The social processes accumulated by the organizations and social movements that came together at the People’s Summit pointed towards the following key areas of struggle:
Against the militarization of states and territories
Against the criminalization of social movements and organizations
Against violence against women
Against violence against lesbian, gay, bisexual, transsexual and transgender (LGBT) people
Against big corporations
Against the imposition of the payment of unjust economic debts and in support of popular audits of these debts

For the guarantee of the peoples’ right to urban and rural land and territory
For the right to consultation and to free, prior and informed consent, based on the principles of good faith and binding power, in accordance with ILO Convention 169
For food sovereignty and healthy food, and against agrotoxics and transgenics
For the guarantee and conquest of rights
For solidarity with peoples and countries, especially those threatened by military or institutional coups, as is happening today in Paraguay
For the peoples’ sovereign control of the commons, and against the attempts at commodification
For a change in the current energy mix and model
For the democratization of the media
For the recognition of the historical social and ecological debts
For the promotion of a WORLD DAY OF GENERAL STRIKE and of the struggle of the peoples

We will return to our countries with renewed energy for the construction of the necessary convergence of struggles, resisting and advancing against the capitalist system in its old and new forms of reproduction.

The struggle continues!

Rio de Janeiro, 15-22 June 2012.

People’s Summit for Social and Environmental Justice in defence of the commons, against the commodification of life

To read the full declaration, with the results of the plenaries, click here.

Det var på ett seminarium på det internationella torget som ministern ombads att skriva på en skylt vilket land som bromsat miljöförhandlingarna mest. Carlsson skrev G77; det vill säga gruppen med världens fattigaste länder. Hon motiverade detta med att G77 hindrade ett genombrott för begreppet ”grön ekonomi”. Hon menade också att ”fattigdomen är världens största miljöproblem” och påstod att Sverige och EU fått kämpa i motvind för verkliga miljölösningar.

Jag gissar att Gunilla Carlsson är upprörd över att de fattiga länderna bromsade planerna på en ytterligare kommersialisering av miljön; men detta ska vi i själva verket vara tacksamma för. Friends of the Earth International och många stora folkrörelser i Syd varnar för att planerna på att låta företag spekulera i ”ekosystemtjänster” ytterligare ökar orättvisorna i världen utan att rädda miljön.

G 77 kämpade också för att behålla den viktiga princip från Rio 1992 som talar om att i-länderna har ett ansvar att gå före i kraft av sin rikedom och historiska skuld. De rika länderna ville tona ner denna princip och men var tvungna att ge upp detta försök.

Gunilla Carlsson talade vid seminariet om att FN och nationalstaterna spelat ut sin roll i det globala miljöarbetet. Det kan vara riktigt att FN är förlamat när rika länder inte vill ge upp några privilegier, men vad är alternativet? Merparten av staterna och FN:s generalförsamling är faktiskt mer demokratiska institutioner än de företag som nu tar allt större plats i FN-systemet.

Det finns förvisso diktaturer, oljestater och andra regimer i Syd som väljer att höja de fattigas levnadsstandard med gammeldags fossila metoder och skogsskövling. Men de understöds nästan alltid av bolag från rika länder, just de företag som skulle få ökat spelrum i Gunilla Carlssons ”gröna ekonomi”.

Ett sätt att få fart på det globala miljöarbetet är att ge folkrörelser och civilsamhälle en tydligare röst i FN: Medan den officiella konferensen misslyckades var folkrörelse-konferensen i Rio full av kraft för en ny utvecklingsväg. Men det innebär inte att de folkvalda regeringarna slipper sitt ansvar.

För en svensk minister måste de viktigaste uppgifterna vara hur vi kan minska utsläppen i Sverige, öka miljöbiståndet och att kontrollera svenska bolags agerande. Så länge vi inte gör hemläxan är det skamligt att skylla på fattiga länder, Gunilla Carlsson.

Lars Igeland Jordens Vänner 

An impatient Trade Union Assembly in Rio on 11-13 June adopted a statement which represents an important step forward, in which it realises “that our current profit-driven production and consumption model, identified as the source of rising social inequalities and environmental degradation, must be replaced if a truly sustainable development is to be achieved”.

It further demanded that “the Commons, natural and energy resources are brought and kept under public ownership, securing their public preservation and administration with social control.” In order to replace the existing model, the trade union movement must play “a decisive role in fighting for an alternative development model for our societies, grounded on peoples’ needs, on solidarity, on economic democracy and on a fair distribution of wealth”. In this struggle, the trade union movement must “make use of our organisational capacity and our experience of past struggles to form a strong, organised global movement in a bid to spur governments and corporations, who are reluctant to act, into taking appropriate measures to tackle and stop climate change.” This is something to live up to!

It further demanded that “the Commons, natural and energy resources are brought and kept under public ownership, securing their public preservation and administration with social control.” In order to replace the existing model, the trade union movement must play “a decisive role in fighting for an alternative development model for our societies, grounded on peoples’ needs, on solidarity, on economic democracy and on a fair distribution of wealth”. In this struggle, the trade union movement must “make use of our organisational capacity and our experience of past struggles to form a strong, organised global movement in a bid to spur governments and corporations, who are reluctant to act, into taking appropriate measures to tackle and stop climate change.” This is something to live up to!

Find the entire statement http://www.ituc-csi.org/IMG/pdf/assemblyresolution_eng_tc_rev.pdf

All the best

Asbjørn Wahl

Adviser of the Norwegian Union of Municipal and General Employees, and Chair of the Working Group on Climate Change of the International Transport Workers’ Federation

Vid själva Riomötet träffades ursprungsfolk från hela världen och gjorde sin egen deklaration, kallad Kari-oca II deklarationen. I motsats till den officiella FN konferensens deklaration är denna värt att återges i sin helhet:

“INDIGENOUS PEOPLES GLOBAL CONFERENCE ON RIO+20 AND MOTHER EARTH”

We, the Indigenous Peoples of Mother Earth assembled at the site of Kari-Oka I, sacred Kari-Oka Púku, Rio de Janeiro to participate in the United Nations Conference on Sustainable Development Rio+20, thank the Indigenous Peoples of Brazil for welcoming us to their territories. We reaffirm our responsibility to speak for the protection and enhancement of the well-being of Mother Earth, nature and future generations of our Indigenous Peoples and all humanity and life. We recognize the significance of this second convening of Indigenous Peoples of the world and reaffirm the historic 1992 meeting of the Kari-Oca I, where Indigenous Peoples issued The Kari-Oca Declaration and the Indigenous Peoples Earth Charter. The Kari-Oca conference, and the  mobilization of Indigenous Peoples around the first UN Earth Summit, marked a big step forward for an international movement for Indigenous Peoples’ rights and the important role that Indigenous Peoples play in conservation and sustainable development.  We also reaffirm the Manaus Declaration on the convening of Kari-Oca 2 as the international gathering of Indigenous Peoples for Rio+20.

The institutionalization of Colonialism

We see the goals of UNCSD Rio+20, the “Green Economy” and its premise that the world can only “save” nature by commodifying its life giving and life sustaining capacities as a continuation of the colonialism that Indigenous Peoples and our Mother Earth have faced and resisted for 520 years. The “Green Economy” promises to eradicate poverty but in fact will only favor and respond to multinational enterprises and capitalism. It is a continuation of a global economy based upon fossil fuels, the destruction of the environment by exploiting nature through extractive industries such as mining, oil exploration and production, intensive mono-culture agriculture, and other capitalist investments. All of these efforts are directed toward profit and the accumulation of capital by the few.

Since Rio 1992, we as Indigenous Peoples see that colonization has become the very basis of the globalization of trade and the dominant capitalist global economy. The exploitation and plunder of the world’s ecosystems and biodiversity, as well as the violations of the inherent rights of Indigenous Peoples that depend on them, have intensified. Our rights to self determination, to our own governance and own self-determined development, our inherent rights to our lands, territories and resources are increasingly and alarmingly under attack by the collaboration of governments and transnational corporations. Indigenous activists and leaders defending their territories continue to suffer repression, militarization, including assassination, imprisonment, harassment and vilification as “terrorists.” The violation of our collective rights faces the same impunity. Forced relocation or assimilation assault our future generations, cultures, languages, spiritual ways and relationship to the earth, economically and politically.

We, Indigenous Peoples from all regions of the world have defended our Mother Earth from the aggression of unsustainable development and the over exploitation of our natural resources by mining, logging, mega-dams, exploration and extraction of petroleum. Our forests suffer from the production of agro-fuels, bio-mass, plantations and other impositions of false solutions to climate change and unsustainable, damaging development.

The Green Economy is nothing more than capitalism of nature; a perverse attempt by corporations, extractive industries and governments to cash in on Creation by privatizing, commodifying, and selling off the Sacred and all forms of life and the sky, including the air we breathe, the water we drink and all the genes, plants, traditional seeds, trees, animals, fish, biological and cultural diversity, ecosystems and traditional knowledge that make life on Earth possible and enjoyable.

Gross violations of Indigenous Peoples’ rights to food sovereignty continue unabated thus resulting to food “insecurity”. Our own food production, the plants that we gather, the animals that we hunt, our fields and harvests, the water that we drink and water our fields, the fish that we catch from our rivers and streams, is diminishing at an alarming rate. Unsustainable development projects, such as mono-cultural chemically intensive soya plantations, extractive industries such as mining and other environmentally destructive projects and investments for profit are destroying our biodiversity, poisoning our water, our rivers, streams, and the earth and its ability to maintain life. This is further aggravated by Climate change and hydroelectric dams and other energy production that affect entire ecosystems and their ability to provide for life.

Food sovereignty is one fundamental expression of our collective right to self-determination and sustainable development. Food sovereignty and the right to food must be observed and respected; food must not be a commodity to be used, traded and speculated on for profit. It nourishes our identities, our cultures and languages, and our ability to survive as Indigenous Peoples.

Mother Earth is the source of life which needs to be protected, not a resource to be exploited and commodified as a ‘natural capital.’ We have our place and our responsibilities within Creation’s sacred order. We feel the sustaining joy as things occur in harmony with the Earth and with all life that it creates and sustains. We feel the pain of disharmony when we witness the dishonor of the natural order of Creation and the continued economic colonization and degradation of Mother Earth and all life upon her. Until Indigenous Peoples rights are observed and respected, sustainable development and the eradication of poverty will not be achieved.

The Solution

This inseparable relationship between humans and the Earth, inherent to Indigenous, Peoples must be respected for the sake of our future generations and all of humanity. We urge all humanity to join with us in transforming the social structures, institutions and power relations that underpin our deprivation, oppression and exploitation. Imperialist globalization exploits all that sustains life and damages the Earth. We need to fundamentally reorient production and consumption based on human needs rather than for the boundless accumulation of profit for a few. Society must take collective control of productive resources to meet the needs of sustainable social development and avoid overproduction, over consumption and over exploitation of people and nature which are inevitable under the prevailing monopoly capitalist system. We must focus on sustainable communities based on indigenous knowledge, not on capitalist development.

We demand that the United Nations, governments and corporations abandon false solutions to climate change, like large hydroelectric dams, genetically modified organisms including GMO trees, plantations, agro-fuels, “clean” coal, nuclear power, natural gas, hydraulic fracturing, nanotechnology, synthetic biology, bio-energy, biomass, biochar, geo-engineering, carbon markets, Clean Development Mechanism and REDD+ that endanger the future and life as we know it. Instead of helping to reduce global warming, they poison and destroy the environment and let the climate crisis spiral exponentially, which may render the planet almost uninhabitable.

We cannot allow false solutions to destroy the Earth’s balance, assassinate the seasons, unleash severe weather havoc, privatize life and threaten the very survival of humanity. The Green Economy is a crime against humanity and the Earth. In order to achieve sustainable development, states must recognize the traditional systems of resource management of the Indigenous Peoples that have existed for the millennia, sustaining us even in the face of colonialism. Assuring Indigenous Peoples’ active participation in decision making processes affecting them, and their right of Free Prior and Informed Consent is fundamental. States should likewise provide support for Indigenous Peoples appropriate to their sustainability and self determined priorities without restrictions and constricting guidelines.

Indigenous youth and women’s active participation must also be given importance as they are among the most affected by the negative impacts brought by the  commodification of nature. As inheritors of Mother Earth, the youth play a vital role in continuing defending what is left of their natural resources that were valiantly fought for by their ancestors. Their actions and decisions amidst the commercialization of their resources and culture will determine the future of their younger brothers and sisters and the generations to come.

We will continue to struggle against the construction of hydroelectric dams and all other forms of energy production that affect our waters, our fish, our biodiversity and ecosystems that contribute to our food sovereignty. We will work to preserve our territories from the poison of monoculture plantations, extractive industries and other environmentally destructive projects and continue our ways of life, preserving our cultures and identities. We will work to preserve our traditional plants and seeds, and maintain the balance between our needs and the needs of our Mother Earth and her life sustaining capacity. We will demonstrate to the world that it can and must be done. In all matters we will gather and organize the solidarity of all Indigenous Peoples from all parts of the world, and all other sources of solidarity with non-indigenous of good will to join our struggle for food sovereignty and food security. We reject the privatization and corporate control of resources such as our traditional seeds and food. Finally, we demand the states to uphold our rights to the control of our traditional management systems and by providing concrete support such as appropriate technologies for us to develop our food sovereignty.

We reject the false promises of sustainable development and solutions to climate change that only serve the dominant economic order. We reject REDD, REDD+ and other market-based solutions that focus on our forests, to continue the violation of our inherent rights to self determination and right to our lands, territories, waters, and natural resources, and the Earth’s right to create and sustain life. There is no such thing as “sustainable mining.” There is no such thing as “ethical oil.”

We reject the assertion of intellectual property rights over the genetic resources and traditional knowledge of Indigenous peoples which results in the alienation and commodification of Sacred essential to our lives and cultures. We reject industrial modes of food production that promote the use of chemical substances, genetically engineered seeds and organisms. Therefore, we affirm our right to possess, control, protect and pass on the indigenous seeds, medicinal plants and traditional knowledge originating from our lands and territories for the benefit of our future generations.

The Future We Want

In the absence of a true implementation of sustainable development, the world is now in a multiple ecological, economic and climatic crisis; including biodiversity loss, desertification, deglaciation, food, water, energy shortage, a worsening global economic recession, social instability and crisis of values. In this sense, we recognize that much remains to be done by international agreements to respond adequately to the rights and needs of Indigenous Peoples. The actual contributions and potentials of our peoples must be recognized by a true sustainable development for our communities that allows each one of us to Live Well.

As peoples, we reaffirm our rights to self-determination and to own, control and manage our traditional lands and territories, waters and other resources. Our lands and territories are at the core of our existence – we are the land and the land is us; we have a distinct spiritual and material relationship with our lands and territories and they are inextricably linked to our survival and to the preservation and further development of our knowledge systems and cultures, conservation and sustainable use of biodiversity and ecosystem management.

We will exercise the right to determine and establish priorities and strategies for our self-development and for the use of our lands, territories and other resources. We demand that free, prior and informed consent must be the determinant and legally binding principle of approving or rejecting any plan, project or activity affecting our lands, territories and other resources. Without the right of Free Prior and Informed Consent, the colonialist model of the domination of the Earth and its resources will continue with the same impunity.

We will continue to unite as Indigenous Peoples and build a strong solidarity and partnership among ourselves, local communities and non-indigenous genuine advocates of our issues. This solidarity will advance the global campaign for Indigenous Peoples rights to land, life and resources and in the achievement of our self-determination and liberation. We will continue to challenge and resist colonialist and capitalist development models that promote the domination of nature, incessant economic growth, limitless profit-seeking resource extraction, unsustainable consumption and production and the unregulated commodities and financial markets. Humans are an integral part of the natural world and all human rights, including Indigenous Peoples’ rights, which must be respected and observed by development.

We invite all of civil society to protect and promote our rights and worldviews and respect natural law, our spiritualities and cultures and our values of reciprocity, harmony with nature, solidarity, and collectivity. Caring and sharing, among other values, are crucial in bringing about a more just, equitable and sustainable world. In this context, we call for the inclusion of cultureas the fourth pillar of sustainable development.

The legal recognition and protection of the rights of Indigenous Peoples to land, territories, resources and traditional knowledge should be a prerequisite for development and planning for any and all types of adaptation and mitigation to climate change, environmental conservation (including the creation of “protected areas”), the sustainable use of biodiversity and measures to combat desertification. In all instances there must be free, prior and informed consent of Indigenous Peoples.

We continue to pursue the commitments made at Earth Summit as reflected in this political declaration. We call on the UN to begin their implementation, and to ensure the full, formal and effective participation of Indigenous Peoples in all processes and activities of the Rio+20 Conference and beyond, in accordance with the United Nations Declaration on the rights of Indigenous Peoples (UNDRIP) and the principle of Free, Prior and Informed Consent (FPIC).

We continue to inhabit and maintain the last remaining sustainable ecosystems and biodiversity hotspots in the world. We can contribute substantially to sustainable development but we believe that a holistic ecosystem framework for sustainable development should be promoted. This includes the integration of the human-rights based approach, ecosystem approach and culturally sensitive and knowledge-based approaches.

We declare our solidarity and support for the demands and aspirations of the Indigenous Peoples of Brazil found in the Annex to this Declaration.

We Walk in the Footsteps of our Ancestors.

Accepted by Acclamation, Kari-Oka Village, at Sacred Kari-Oka Púku, Rio de Janeiro, Brazil, 17 June 2012.

Bild: FN. José Manuel Barroso pratar i Rio.

Sverige och Norden hade de bästa förutsättningar för att påbörja ett konstruktivt globalt samarbete inför Rio+20. De nordiska länderna har ett långvarigt gott rykte som pådrivande i FN för miljöfrågorna, som försvarare av fattiga länders intressen och små nationers behov av bindande internationella beslut för att motverka stormakters godtyckliga inflytande i världspolitiken. Det historiskt viktiga klimattoppmötet i Köpenhamn 2009 gav nordiska länder en möjlighet att leva upp till detta goda rykte. Sverige i egenskap av EU:s ordförandeland under hösten 2009 och Danmark i egenskap av ordförande för klimattoppmötet i Köpenhamn. Istället valde både Sverige och Danmark att enbart satsa på allians med vad man trodde var starka länder som USA och i förväg tala med nya stormakter i Syd medan fattiga länder ignorerades. Man förde inte ens informella samtal med dessa länder så de uppfattades som problem istället för samarbetspartners.

Samtidigt satsade Sverige och Danmark på att sätta tidigare klimatförhandlingar åt sidan med krav i det bindande Kyotoavtalet där rika länder ska göra mer för att åtgärda utsläpp av växthusgaser. Istället önskade de nordiska länderna och EU sig en uppslutning bakom handel med utsläppsrätter som gör det möjligt för rika länder att slippa göra något åt sina egna utsläpp och istället söka se till att åtgärder sker i fattigare länder. En handel med utsläppsrätter som redan lett till omfattande korrumption och snarare negativa resultat långt från det som utlovats. En handel som också stärkt de med betalningsförmåga som kunnat köpa sig fria, ofta med förödande resultat för den lokalbefolkning som fått sin mark övertagen av storskaliga projekt för att kompensera de rikas utsläpp av växthusgaser.

Bild: FN. Förhandlingarna i Rio de Janeiro.

Resultatet av Danmarks och Sveriges politiska linje inför klimattoppmötet blev ett allmänt erkänt fiasko. Att köra över fattiga länder och luta sig mot USA visade sig vara en början på EU:s väg bort från inflytande i världspolitiken. Oförmågan att förstå styrkan i de fattiga ländernas krav på att bibehålla principer om att rika länder ska betala mer för att leva upp till sin historiska skuld till den stora andelen av utsläpp av växthusgaser och svagheten i de egna förslagen som skulle ersätta denna politik med krav på rika länder ledde till fiaskot. Utvecklingsländerna visade sig för starka och USA för svagt, ett tecken på diplomatisk inkompetens hos de ledande nordiska länderna som varken förstått vikten av att bibehålla tidigareprinciper beslutande inom FN eller den nya geopolitiska maktbalansen i världen.

Inför Rio+20 fortsatte Sverige driva samma misslyckade politik som inför Köpenhmansmötet. Fattiga länders förslag ignorerades. Sverige satsade ensidigt på att sätta företagens makt före förändringar genom demokratiska beslut. En grön ekonomi med global handel med ekosystemtjänster som det centrala elementet skulle ersätta Rioprincipernas betoning av rikas särskilda ansvar för att bidra till lösningar. I Rio visade det sig att regeringen och EU återigen misslyckats diplomatiskt på samma sätt som tidigare. Förhandlingarna gick helt i stå med över hälften av texten inom parentes som olöst inför mötets avslutande del med deltagande på högsta politiska nivån.
Brasilien gjorde i det läget ett eget förslag som ordförandeland. Det gick ut på att ta med flera av de förslag som olika krafter fört fram som respekt för moder jord men bara notera dem, inte ge dem någon bindande status. Det mest radikala har flera påpekat var att bibehålla Rioprinciperna och bara ge ett omnänmande av grön ekonomi som en av flera metoder mot EU:s vilja att göra gröna ekonomin betydligt mer bindande och central.

Ställd inför detta förslag reagerade EU skarpt och önskade mycket starkare skrivningar om grön ekonomi. Svaret från Brasilien blev, vill ni ansvara för att dokumentet rivs upp och allt arbete blir bortkastat. Om inte får ni godta texten. Ställda inför dessa ultimatum från värdlandet sida fick EU och USA backa. De ändrade geopolitiska förhållandena gjorde sig påmint. På samma sätt som de rika västländerna tidigare använt sina rikedomar för att på samma sätt som Brasilien använda sin maktposition för att igonerar alla andra. Att Brasilien på G20 mötet utlovade åtskilliga miljarder för att rädda euron visade också klart vem som har makt i världen idag och vilka har mindre eller knappt någon alls.

Bild: Sveriges Radio. Fredrik Reinfeldt i Rio. Klicka på bilden för att lyssna på en intervju för Ekot.

Att Sverige var så inkompetenta att landets främsta företrädare anlände till Riomötet slutdel när allt redan var beslutat visar ockå på en diplomatisk inkompetens. Huvudproblemet var förstås substansen i förslaget som gick EU emot men gjorde nästan alla andra också utan ett resultat som kunde tillfredsställa dem. Därmed lämnas nu makten över till enskilda regeringar och storföretagen som kan utnyttja formuleringar i Riodkumentet för att i praktiken genomdriva grön ekonomi och andra kontroversiella förslag med egen tidtabell.

Slutresultatet är att Sverige och EU ändå kan få igenom sin politik på liknande sätt som Brasilien gjort under mötet. Men det blir en fördröjning som öppnar för andra lösningar. Diplomatiskt var Rio+20 mötet ett misslyckande. Den nya geopolitiska situationen visade vilken ställning EU har idag. Vägen till detta misslyckande kantas av flera varningar för att undvika förnedringen, varningar man valde att ignorera trots att de var övertydliga. 40 år eller mer av svenskt och nordiskt engagemang i FN kastades på sophögen för en politiskt och diplomatiskt misslyckad strategi.

Tord Björk

Sedan protester av folkrörelserna mot företaget Vale (på portugisiska):

Läs Friends of the Earth International’s rapport om Vale här:

http://www.foei.org/en/resources/publications/pdfs/2012/how-corporations-rule-vale/at_download/file

The Brazilian company Vale is the world’s second largest metals and mining company and one of the largest producers of raw materials globally. Keen to protect its extractive and energy interests, Vale has used its proximity to the Brazilian government (which owns part of the company) to push for industry-driven measures through the UN’s climate negotiations, urging greater financial incentives and less stringent regulations for carbon offsetting.

Plus en debatt om grön ekonomi mellan UNEP direktören Achim Steiner och folkrörelserepresentanter på Peoples Summit:

Rekommenderas!